Saltgardet föddes ur en katastrof som fortfarande viskas om i de undre kajerna som Saltnattens Nedsänkning. För sextioåtta år sedan drabbades Kharaz-Halir av en vinterstorm så hård att tre handelsbryggor kollapsade och en hel skattkista med tullsilver försvann i hamnbassängen. Staden stod på randen till upplopp. Köpmännen skyllde på stadsvakten, stadsvakten skyllde på smugglare, och sjömännen skyllde på Konsortiet självt. Mitt i kaoset samlade den då unga lotsen Ruldan Vey ett brokigt följe av avhoppade marinister, skuldtyngda livvakter och avstängda hamnpatruller. De lovade att skydda handelsflödet, men också att göra det som stadens lagar inte kunde göra snabbt nog. Deras första uppdrag var brutalt och framgångsrikt: de spårade upp plundrare, återtog försvunna laster och hängde deras ledare från en kran som var synlig från hela hamnen. Händelsen gjorde dem ökända över en natt. När Havsfärdens Konsortium därefter erbjöd dem legitimitet, lön och rätt att bära vapen i utbyte mot absolut lojalitet till handelsmärkets sigill, föddes Saltgardet som en privat styrka. Deras definierande vattendelare kom 19 år senare under den så kallade Tredje Bokslutsdagen, då Saltgardet vägrade öppna eld mot en hungrig folkmassa och i stället riktade vapnen mot tre av Konsortiets egna korrumperade revisorer. Det räddade dem från att bli hatade som rena bödlar, men skapade också deras livslånga splittring mellan de som menar att ordningen alltid måste skyddas och de som menar att ordningen bara är värd något när den tjänar människor, inte bara mynt.